Essäistiskt skrivande – utdrag ur ett essä arbete
Hemma i Junosuando hör jag sällan någon benämna finskan vi pratar som meänkieli eller tornedalsk finska. Överlag hör jag sällan någon nämna eller prata om det faktum att vi har ett till språk. Till och med byns SD:are tycks glömma bort att de inte alltid pratar svenska. Vissa av byns SD:are växte inte ens upp med svenskan. Är tornedalsfinskan ett språk som knappt
finns men ändå finns? Vi pratar finska men pratar inte om att vi pratar finska. Nu observerar jag att jag skrev finska istället för den rätta benämningen, meänkieli.
Jag har aldrig hört någon fråga mig, “Kan du tornedalsk finska eller meänkieli?”. Man frågar mig bara om jag kan finska. Enda gången man är försiktig med att säga att man pratar finska i mina hemtrakter är när riksfinska kommer på tal. “Den riktiga finskan” skapar förlägenhet. Vissa tornedalingar påstår att det inte går att kommunicera med de som talar riksfinska via meänkieli, medan andra säger att det inte är ett problem.
De få gångerna jag hör ordet meänkieli är det ofta i samband med detta skämt: ”Visste du att vi kan alla språk här?”
”Vaddå då?”
“Meänkieli. Vårt språk.”
Det är alltså vad meänkieli betyder.
13 december – 2023
Plats; Kulturhuset Korpilombolo.
Tid; Klockan är halv tio på kvällen
Minus 27 grader ute och jag är ändå dålig på att ta på mig täckbyxorna (eller termosbyxor som man säger i Göteborg). Min jacka är öppen och händerna saknar fingervantar. Minus 27 grader och ändå envisas jag med att be filmskaparen Petter Karkea fota mig utanför Korpilombolos Kulturhus. Nu ska vi in och fira ännu en nypremiär av Mosquito Nights eftersom att den för första gången har visats i Tornedalen.
Inne i kulturhuset är det ett myller av människor. Medelåldern lutar mot sextio år, men jag ser några personer i min ålder också. Det är ett café blandat med pub, blandat med restaurang. Mysigt inrett med tavlor där motiven är tornedalsk natur, en vit/rosa himmel som får oss att tänka på kylan som finns utanför
.
Det är Korpilombolos nattfestival som pågår och i samband med detta har jag fått chansen att visa Mosquito Nights nära min hemmaplan. Jag samtalar med festivalens arrangörer. Plötsligt hör jag någon fråga mig bakom min höga stolsrygg: “Känner du skam?”
Det är en kvinna med skarp blick och stora glasögon som lutar sina armbågar bestämt avslappnat över stolsryggen. Hennes blus går i blommiga röda mönster likt en vild blomstereld. Jag förstår snabbt vad hon menar; hon måste ha sett föreställningen.
“Ja, jag har känt skam.”, svarar jag.
“Jag har också känt skam. Jag fick stå i skamvrån. Minsta lilla ord på finska och jag fick ställa mig i skamvrån framför alla mina skolkamrater.”
Jag märker hur samtalet får kroppen att svettas. Jag är nervös. Nu händer det på riktigt. Ett samtal om Tornedalen med en tornedaling om Mosquito Nights.
“Men jag har slutat skämmas och det borde du också,” säger hon.
Stämningen lättas upp en aning när stolen bakom henne börjar röra sig på ett juckande sätt, och hon far fram och tillbaka och börjar skratta tillsammans med personen bakom.
“Du såg föreställningen,” frågar jag.
“Det gjorde jag minsann. Och jag ska säga det att jag har slutat skämmas. Jag stod på Konsum i Luleå och pratade finska med en vän. Och så närmar sig några svenskar oss, och han växlar språk och börjar prata på svenska. Jag frågar honom vad han gör? Och han svarar: ‘Men det känns otrevligt om dem inte förstår vad vi säger.’ Men va? Jag menar… vi pratade ju inte med dem, utan med varandra. Vad spelar det för roll vad de förstår eller inte?”
Vi fortsätter prata och hon berättar om hur hon inte känner sig som svensk utan som meänkielimaa. Arrangörerna blir indragna i våra anekdoter.
“Och svenskarna kallar oss för tysta. Klart vi blir tysta så fort svensken kommer.”
De berättar om hur man har hittat dokument som kartlagt naturtillgångarna och de olika resurserna som finns i Tornedalen. Det var bara tänkt att nyttjas. Inte bygga. Bara ta vad man kan och ge vad man måste.
“Vi är det tysta folket. De gjorde oss till det tysta folket. Jag som alltid fått höra att finskan är så hård. Men så började jag smaka på orden och insåg att det är finskan som är mjuk, poetisk. Den rullar fram i munnen, det finns fler sätt att beskriva saker på än svenskan. Svenskan är hård och rak.”
Snön far som pilar mot bilen. Vi har blivit rekommenderade att köra en längre bilväg hem eftersom det finns bättre mobiltäckning där; annars får familjen oroa sig för att vi fastnar längs vägen utan möjlighet att kontakta någon.
“Möta lastbil i snörök. Är det nu jag ska dö?”, sjunger Petter och jag till Hooja-musiken vi lyssnar på.
Litterärt skrivande – utdrag ur ett bokmanus
Nedan följer ett kapitel ur en bok skriven för unga vuxna. Det handlar om Nora, 19 år.
Enhörningen 7 september, en fredag
Shirins rum doftar yogikryddor och gamla tekoppar som ännu inte diskats. Vanligtvis sitter hon i sin säng under en filt och läser “Twilight”, en bok om en vampyr som blir kär i en människa, eller tittar på någon serie, likt ett urklipp från en djup, svår och modemedveten blogg. En tatuerad tjej i runda hipsterglasögon i ett mörkt rum. De kala vita väggarna är dekorerade med hennes egna dikter, svåra dikter som bråkar med den svenska grammatiken. Vem hade trott att vi en dag skulle bo under samma tak? Vita huset heter villan vi bor i, ett smeknamn givet av Bergnäs elevgenerationer innan oss. Alise och Shirin går i min dansklass. Idag har jag fått äran att få umgås med duon över en kopp te.
”Det känns som att ha en enhörning i mitt rum”, säger Shirin svalt.
”Vad menar du?”, undrar jag.
”Sällsynt. Något man aldrig ser. Du är alltid uppe på ditt rum. Eller i telefon med ditt gamla kollektiv. Man ser dig bara i dansalen.”
”Men du gillar väl inte heller att vara social?”, säger jag.
”Nej kanske jag inte gör. Jag gillar mina böcker och mitt te. Men jag gör ju något. Hänger med Alise ibland,” säger Shirin och nickar mot Alise som sitter i skräddarställning vid sängens fotände. Alise ler stort av den lilla uppmärksamheten hon får av Shirin. Alise är Shirins motsats med ett helt annat tempo i kroppen. Man möts av ivriga ögon som lyser av nyfikenhet. Alise älskar rosa nästan lika mycket som jag gör. Shirin däremot avskyr rosa och alla liknelser som dras till den färgen. Det är något med det stereotypt flickiga som Shirin har svårt att acceptera. Ändå umgås Shirin med Alise som är flickighet personifierad i sina färgstarka klänningar, nätta vita converse och en studsig gång som gör så att det axellånga håret inte kan annat än att dansa med.
Shirin tar ett till bloss på sin weip och fortsätter sitt tal.
”Tänk på att det är den första tiden i skolan som folk lär känna varandra. Du var så himla social i gymnasiet, vad är problemet nu liksom?”
”Men jag är ju här nu.”
Jag särar på benen och fäller överkroppen ut i en stretch på den orangea persiska mattan. Jag låtsas inte om Shirins fråga kring gymnasiet. Jag vill helst inte prata om det. Om hur all glädje och engagemang bara blev för mycket. Olika vänskapskretsar, små sidokonstprojekt, ständigt plugg parallellt med ständigt festande. Det är något med skadade fåglar, att komma som mobboffer till en ny miljö där alla är snälla och uppskattar en, skapar stress, som om man måste hoppa på varje tåg av snällhet innan de försvinner. Det måste bli annorlunda den här gången, så jag börjar inte se den där väggen igen. Min och Elins svarta framtida vägg, där allting finns, finns till slut ingenting. Vi försökte vara allting för att inte känna oss som ingenting.
”Väntar du på att din pojkvän ska sms:a?”, säger Alise när hon ser mig klicka på min mobil så att den ska vakna för en stund. Jag tittar frågande på henne.
”Din pojkvän, Robyn.” upprepar Alise med ett leende som får henne att se ut som ett förskolebarn som utmanar vikarien.
”Robyn är inte min pojkvän och Robyn är inte en han. Varför skulle du tro att hen är min pojkvän? Jag kan varmt rekommendera användandet av ordet partner.”
”Varför skulle hon inte tro det?” flikar Shirin in med ansiktet fortfarande vänt mot datorskärmen.
”Ni ringer ju varandra varje dag och pratar i timmar.”
”Den enda jag ringer varje dag är min pojkvän,” säger Alise.
”Men varför skulle jag inte kunna ringa en vän? Varför kan inte en vän vara lika viktig som en pojkvän?”
”Men åh. Sluta. Det är klart den kan vara lika viktigt. Men det är inte samma sak, Nora,” säger Shirin vars ansikte lyses upp av datorskärmen. Hon kisar besvärat, man förstår snabbt att hon tittar på något som innehåller komplexitet och är väldigt demonstrativ med att visa att vårt samtal är besvärande. Alise har börjat fiffla med sin hårsnodd, också tydligt besvärad av samtalet som börjat likna en diskussion. Diskussioner är något som gör Alise nervös, det har jag märkt på hennes kroppsspråk när vi är i matsalen, ändå lyckas hon alltid få en plats i närheten av de diskussionslystna.
”Men varför ska alltid en pojkvän ha första prioritet? Vad har bäst odds, att en vänskap varar eller en romantisk relation varar?” säger jag och ger en snabb blick till Alise. ”Ta det inte personligt, men som en hypotetisk fråga.”
”En hypotetisk fråga…”, säger Shirin och har nu börjat massera tinningarna. ”Samtalet ger mig huvudvärk. Alise du skulle ha sett henne i gymnasiet, hon höll till och med ett föredrag inför klassen om detta. Vad kallade du det igen? Tvåsamhetsnormen?”
Jag inser att detta inte är ett bra samtalsämne att ha med en Twilight-älskare. Huvudkaraktärerna i boken, människan Bella och vampyren Edward, definierar ju tvåsamhetsnormen.
“Oavsett vad kommer jag fortsätta kalla Robyn din pojkvän eller flickvän. Bara för att det är roligt,” säger Alise och ler stort.